På väg hem en kväll i oktober 2010 blev jag helt oprovocerat nedslagen bakifrån av en okänd man. Han krossade min axel och slog ut mina tänder. Axeln gick inte att reparera så jag fick en protes inopererad.

Det blev en lång väg tillbaka. Delvis på grund av att jag har SLE, en kronisk sjukdom som kommer i skov och attackerar kroppens organ. Under åren har sjukdomen förvärrats med bland annat njursvikt och epilepsi som följd. Jag har åkt in och ut på sjukhus i hela mitt liv.

Min räddning har varit att skriva, att förvandla min ångest till ord.

Så kom diktsamlingen ”I Ensamhetens Väntrum” till.

I Åsa Älvebrands personliga och nakna dikter, ligger sorgen och glädjen så nära varandra att det blir en hårfin gräns mellan skratt och gråt. Även om de är sprungna ur smärta kan vi se poetens hopp växa och ana hennes inre styrka. För trots motgångar och svåra omständigheter väljer Åsa livet, att leva varje dag, för just den dagen kommer aldrig igen.

Vi lever bara här och nu.

Åsa Älvebrand är född i Stockholm 1965. Hon har en vuxen son och bor på Södermalm med sin fästman. Tidigt i livet utbildade hon sig till frisör men sadlade om för att arbeta på bank. Åsa älskar att resa och att skriva haikudikter. Två av hennes dikter pryder parkbänkar på Söder. En diktplakett finns på Nytorget och en på Åsöberget.